Merley – Nirvana

Jag blev glad när Merleys singel dök upp från ingenstans på en musiktjänst på försommaren. ”Lava” är en letargist mässande, gnistrande sång som fångar labeln Sincerely Yours sätt att transformera ett spretigt, stort sound till en poplåt. Eller som Merleys bandkollega i Team Rockit sa i en intervju nyligen: en bra låt kan få folk att åstadkomma någonting, dansa, skratta och vilja döda sig själva på samma gång.

På omslaget poserar hon i en vit ABBA-jumpsuit med blonderat hår (det hade hon inte i videon till Team Rockits ”Aura”, som kom i maj) och låttitlarna har folklore-namn som Valkyrja, Nyx, Scandinavia och Salám. Merelys medverkan i trion Team Rockits elektroniska rap tar sig uttryck i rimrader som ” i have met so many bitches, i pull them off, I’m not fake, I need you in my lucky cake”. Liknande ljudbilder delar de också – men där Team Rockit projicerar en urban efterfest har Mereley hela Skandinavien.  

Nirvana är så välproducerat att den nästan saknar sin progressiva udd. Jag skriver nästan, eftersom en solid bastakt är det främsta som dagens ungdomsgeneration kan hålla fast vid i arbetslösheten och bostadskrisen. Men Nirvana är ingen sorts fortsättning på den pumpande politiska eurodiscon i Nordpolens släpp från i fjol. Ibland låter det som Primal Screams Screamadelica, ibland som Björk, ibland som nästa hit i Melodifestivalen. Sången och orden slingrar ihop sig på någon sorts klassisk skandinaviska och texterna är ofta som kärleksdikter, stundtals hade de funkat i en dödsmetallåt med sina mytologiska rader om änglar och aska.