Neon Indian – VEGA INTL. NIGHT SCHOOL

1/10

För ett gäng år sedan såg jag en dokumentär om den amerikanska djn Diplo på Stockholm filmfestival. Efteråt hade jag ont i huvudet. Egentligen var den korta, intensiva blippiga dokumentären en bra sammanfattning av nollnolltalets excentriska amerikanska, neonfärgade skatehipsters fascination för illaluktande pastellfärgad nyrave med sina korta klipp från djs, till dansgolv, till intervjuer. Jag får ont i huvudet av Neon Indians nya album också.

För en svensk publik var Neon Indian, som främst består av låtskrivaren Alan Palomo, en av chillwavens stora band, den rätt korta och gulligt pop-romantiserande genre som var hipp somrarna 2008 till 2010. De flesta banden och artisterna är bortglömda idag, precis som kanske det ska vara enligt musikrörelsers premisser. Neon Indian hade flera sånger som var fullträffar – men med en så spretig katalog var det mest på grund av tillfälligheter att något skulle träffa rätt. Idag vevar de åt så många håll att det är löjligt: mot gitarrfunk, disco, soul, house, syntpop, tuggumipop och inte minst chillwavetoner, men här på en så snabb hastighet att man inte hinner göra det som gjorde soundet utmärkande: drömma sig bort. Ibland får Neon Indian in ett snyggt Michael Jackson Thriller-komp, men även det fuckas upp av stressade skrik från syntar – ett sound Diplo också bemästrar. Det är som att någon skulle spela falskt på en saxofon, trummor och fiol samtidigt som du är på ett rejv med blinkande lampor. Inte ens en sockerstinn femåring skulle palla fem minuter. Men antagligen gör höga amerikanska neon-hipsters det.