Nina Kinert – Red Leader Dream

Efter att jag studerat på en folkhögskola som hade en vislinje (där Lars Winnerbäck gått en gång i tiden) har aldrig mitt förhållande till vare sig termen sing/songwriter eller vuxna människor utan strumpor inomhus reparerats. Jag har gått i terapi för det här. Vi var tvungna att hålla en fornnordisk isländsk träskulptur i minst femton minuter och lyssna på Dan Andersson. Ibland vaknar jag fortfarande skrikandes till tonerna av akustisk gitarr och gycklarkonster.

I princip hela den akustiska, speciellt svenska, popmusikscenen har sett ut på det sättet. Det blir ofta Sibirien när det ska vara känslofyllt, intetsägande när Bob-Dylan och PJ Harvey-traditioner ska varvas med fräscha stråkar och klockspel. Ofrivillig kvantitet. Det får mig alltid att tänka på en folkmusiker i Mexico som brukade skriva fem låtar per dag. Eller den ursvenska drömmen varje sådan musiker närt om att, äntligen, få åka till Nashville och spela in en countryskiva med en cowboy i rolig hatt.

Nina Kinert lämnade den drömmen till viss del på 2008 års skiva Pets & Friends men på Red Leader Dream är den nästan helt utsuddad. Det leks med ljudbilder, ljud, loopningar, takter. Kanske har även en av de mest konservativa av alla genrer börjat utvecklas under senare år. Låten Down on Heaven känns som pusselbiten som fattades på PJ Harveys album Is This Desire från 1998. Nästa Nina Kinert-skiva kommer bli bättre än denna. Och nästa ännu bättre. Hennes namn kommer dock för evigt att bli ett skällsord på alla former av medeltidsveckor eller Lars Winnerbäck-tillställningar från och med nu.