Nu skrivs historien om Hultsfredsfestivalen

Festivalen är borta sedan länge, men minnet av Hultsfredsfestivalen finns kvar. Nu är den aktuell i en ny bok och nästa år kommer en dokumentär. Vad kan vi lära oss av festivalen?

Det har regnat under natten, lervällingen blir tjockare. Gamla rävar plockar genast fram gummistövlarna. Andra drattar runt i gympadojjor som en gång var ljusa. Festivalen har en ny alkotvål på bajamajorna – som några självklart började använda som groggvirke. Det blev en nyhet i tidningarna. Det är kö till vattenkranarna och några har knäckt morgonölen. Jag tror campet bredvid har skrivit könsord på vårt nya tält.

Personligen gillade jag de molniga dagarna bäst, när man kunde sova tills någon drog igång en bandspelare utanför tältet, och behövde inte vakna svettig av morgonsolen.
Dokumentärfilmaren Hans-Erik Therus beskriver känslan av att komma in på festivalcampingen som att man släpper taget.
– Festivalen blir en sorts bubbla, ungefär som ett kryssningsfartyg. Man släpper omvärlden när man går ombord.

Hans-Erik Therus har tidigare gjort dokumentärer om Dag Vag, Bo Hansson och Ebbot Lundbergs band Union Carbide Productions – The Golden Age, som finns att se på SVT Play – och arbetar nu på en dokumentär om Hultsfredsfestivalen som har premiär på SVT 2023.
– Många har en relation till festivalen. Men det gör det också svårt eftersom alla har personliga minnen. Men om jag lyckas skapa känslan av den där tiden, då är det hemma. Men framförallt ska det svänga gött.
Berättelsen om Hultsfredsfestivalen startar med hur punken och dess gör-det-själv estetik kom till Hultsfred, och hur man kunde använda musiken som ett medel för att lyfta lokalsamhället.
– Jag vill skildra den ungdomliga kraften som skapar någonting som blir megastort. Det fanns ett Föreningssverige som man kunde använda sig av och de var väldigt drillade i hur de skulle komma dit de ville.
Det kollektiva minnet av festivalen är starkt. Enligt en enkät i den nya boken ”Hultsfredsfestivalen: Punkens etos, Festivalens anda och entreprenörskapets vara” tänker nästan nio av tio svenskar på festivalen när de hör ordet Hultsfred, och sex procent har någon gång besökt festivalen.

Festivalens entreprenörskap Mats Trondman, professor i kultursociologi vid Linnéuniversitetet, har tillsammans med sex andra forskare under sex års tid studerat Hultsfredsfestivalen ur ett entreprenörsperspektiv. Han var på spelningar i Hultsfred redan innan festivalen startade – och besökte den över tio gånger. Först själv, och sedan med sina barn. Han har alltid velat forska om musik, men när han började som forskare klappade de äldre professorerna honom på axeln och sa: byt ämne så du kan försörja dig.
– Men nu är jag snart pensionär så då tänkte jag va fan, säger Mats Trondman.
Studien har finansierats med medel från Ingvar Kamprads stiftelse för entreprenörskap.
Hade du velat studera festivalen utifrån någon annan frågeställning?

– Jag tror att om jag ska vara ärlig så, om jag inte hade sett den där utlysningen om entreprenörskap så hade jag inte tänkt i de termerna. Sen under resans gång har jag fått en annan respekt för, och är beredd att försvara, entreprenörskap i vissa former. Jag hade antagligen haft ingången att det här är unga människor som vill skapa något.
Många kan ju reagera på undertiteln ”Punkens etos, festivalens anda. Entreprenörskapets vara”?

– Absolut, och det hade jag själv gjort för fem eller tio år sedan också. För mig har det varit en sorts utmaning att utgå inte från dina bestämda fördomar, filosofiskt alltså, att man dömer innan man tänkt färdigt. Tillhör man då vänster om mitten så ställer man sig rätt kritiskt till entreprenörskap därför man har en förförståelse för att det är en girig tjock man med cigarr som tjänar pengar.
– Har man en bredare förståelse måste man inte låsa in entreprenörskap i något som har ekonomiskt mervärde. Det finns en lång tradition av kulturellt eller socialt entreprenörskap. Här används musik för att åstadkomma någonting annat än bara musik, menar Mats Trondman.

Genom sitt perspektiv visar boken bland annat hur föreningen tacklade ett konkurshot 1987 med att trettio personer gick in som borgenärer. Eller när de fick möjlighet att boka originaluppsättningen av hårdrocksbandet Black Sabbath 1998 – som krävde två miljoner i förskottsbetalning. Frustrerade försökte Rockparty förklara för den lokala bankmannen hur säker bokning det var. Till slut fick de ett antal lokala företag att utan säkerhet täcka upp summan.
Redan tidigt började Rockparty arrangera spelningar i Hultsfred som genererade pengar, med syfte att för dem kunna boka mindre artister. En kommersiell avvägning.
– De kunde köra dansband för föräldrarna på en scen, och Nick Cave på en annan för de själva, säger Mats Trondman. Eller så tog de dit Lilli & Sussi eller Europe och tjänade ganska mycket pengar för att använda till annat. De fick inga pengar från kommunen eller kulturstöd.
Något Hans-Erik Therus också märker av när han sitter och klipper i arkivmaterialet.
– Något som slog mig när jag satt och tittade på arkivmaterial är blandningen av artister. Jag såg just en mix av Entomed, Trazan och Barnarne och Robban Broberg, det är ju helt lövley, säger Hans-Erik Therus. Det ger en känsla av tidsandan.

Mats Trondman förklarar att det initialt i Hultsfred fanns en misstänksamhet mot festivalen men som försvann snabbt. De olika partierna började beskriva dem på sina egna sätt – för Moderaterna blev de entreprenörer, för Centerpartiet stod de för landsbygdsutveckling, för Vänsterpartiet blev de unga radikala som ville förändra samhället och Socialdemokraterna tyckte det var synd att de inte arrangerade ”inom ramen för ABF”.
– Det var väl egentligen bara någon i Kristdemokraterna som bad för dem och tyckte det var djävulens musik men det försvann också ganska snabbt.
Vad är arvet efter festivalen idag?

– Hultsfred lever kvar i det kollektiva minnet, flera hundra tusen har besökt festivalen i sin ungdom, med starka identitetsskapande minnen förknippade med nya vänner och upptäckt av ny musik. En annan berättelse är att det betytt mycket för musikindustrin, med högskoleutbildningen i Hultsfred, och för många artister där spelningar gav status och skjuts i karriären, som Kent, The Hives, Soundtrack of our Lives, säger Mats Trondman.
– Sen blev de också ett föredöme för festivaler i Borlänge och Arvika där de inspirerades av att göra det själva, och Hultsfredsaktörerna reste runt och hjälpte andra festivaler. Det var en sorts folkbildning och mobilisering. Det lever kvar en utopi i det kollektiva minnet. Är det möjligt att göra igen? Det finns kvar som en energikälla att hämta kraft ifrån.

Rotade i föreningstradition och musiknörderi startade ett gäng ungdomar Rockparty och började arrangera konserter. Hultsfredsfestivalen drog igår 1986 och var under 1990-talet och 2000-talet Sveriges största musikfestival. Vad som började med tusen besökare i småländska industriorten Hultsfred i början av 1980-talet växte till att slå publikrekord i mitten av 00-talet med över 31.000 besökare. 2010 gick föreningen Rockparty i konkurs och sålde varumärket till den tyska arrangören FKP Scopio som höll liv i konceptet ytterligare några år.

● Festivalens avtryck lever vidare bland annat genom föreningen Popkollo, Svenskt visarkiv som är baserat i Hultsfred och en musikutbildning på Linnéuniversitetet.
● Festivalen är aktuell med ”Hultsfredsfestivalen: Punkens etos, Festivalens anda och entreprenörskapets vara” av Mats Trondman, Ragnhild Lekberg och Jonas Bjälesjö och i en SVT-producerad dokumentär som har premiär 2023 av Hans-Erik Therus.