Orup – Född i november

I en annan musiktidning sa Orup nyligen att ”musiken man fick i sig mellan det att man var femton och tjugofem år sitter så fruktansvärt djupt. Därefter kan man uppskatta musik på ett intellektuellt plan, visst. Men man kan aldrig älska den. Inte på det sätt man gjorde när man var tjugofem. Det är jag övertygad om.”

Eftersom jag har för lite utrymme för att utveckla den nostalgiska inställningen nöjer jag mig med att säga att den är hemsk. Som influenser nämns Scott Walker, Pet Shop Boys och The Killers. Men kanske ska man betrakta honom som en svensk Lloyd Cole? Eller George Michael? Ungefär samma typ av skiva varenda gång – med ungefär likadana synt-trummaskin-arrangemang med smäktande romantisk karaktär. Ömsom Stockholmsmystik, ömsom ungdomsberättelser. Någon som man alltid vet var man har, som aldrig förändras. Och som fortfarande, ibland, kan skriva fantastiskt fina pianopoplåtar som inledande Cigarettminut, Säg inte hans namn eller avslutande Ett annorlunda liv – men egentligen kanske det är Jonas Kinde, som skrivit texterna, som är värd en lätt honnör.