Patti Smith – Banga

De senaste åren har Patti Smith börjat jobba mer med de litterära referenserna, som att döpa sin skiva efter Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Då, på 70-talet, var hon en del av en ny generation rockstjärnor som klädde sig och släppte ut hästsvansen lika dekadent som det manliga idealet – något som kanske fixade henne Polarpriset i höstas. Men ord har alltid varit symbolen för poeten Patti Smith – här kanske mer än någonsin.

När primalgitarriffen och rockbandsupplägget låter trött räddar hon det genom en röst som, om man jämför med resten av gardet i hennes rockande lost generation, låter oförstörd. Med låtar som är relevanta: här finns funderingar kring naturen, döden, Amy Winehouse och Johnny Depp. Den poetiska intellektuella rocken som The Doors och Dylan skapade i slutet av 60-talet som Smith rent kulturhistoriskt har som sin bas är inte revolutionerande idag men har inte förpackats bättre sedan hennes egna Horses.