Patti Smith – Peace and Love

Till skillnad från andra artister förknippade med den tidiga punken, Patti Smith genom kokainöverdosiga skivan Horses, är hon en pålitlig artist även över 30 år senare. På en presskonferens för ett par år sedan sa hon att hon slutat med alkohol och droger, ”det förstör min hals”. De flesta låtvalen är fortfarande de ikoniska hitsen: Free Money, Becose the Night, Rock n Roll Nigger. Men rösten är – som då – i toppform. Det är tajt och aldrig stelt. Då Patti Smith alltid klätt sig som en New York-konstnär från någon Woody Allenrulle på campingsafari ser hon ut exakt som då – till och med de avslappnade rockposerna är desamma. Trots att hon avbryter en låt i början på grund av ett gitarrsår på fingret, är hon säkrare nu: hon ursäktar sig snällt, och fortsätter med en annan. Vid spelningens slut tar hon i så jag tänker snabbt hur mycket hon orkar. Synd är bara att hon väljer att spela mycket covers – för några år sedan släppte hon ett helt coveralbum – när hennes egna låtar står på sina egna ben.

Peace and Love passar Patti som hand i handske. ”Good to be back” är det första hon säger efter att ha tagit bilder på publiken med sin polaroidkamera. Trots att nästan alla av hennes låtar handlar om kokain – är det demokratifrågor som engagerar publiken.  Patti förenar klassisk rock n roll estetik med en modern Jesus som sjunger låtar om att people have the power. Jag hoppas publiken tog till sig de senare. Om Patti Smith hade spelat My Generation eller Land hade nog narkotikabrotten ökat i Borlänge inatt.