Paul Stanley – Under stjärnan

Självbiografin

Förlag: Bokfabriken

I SVT:s program ”Dom kallar oss artister” om producenten Kleerup, bakom hits tillsammans med popstjärnor som Robyn och Lykke Li, sätter han på Kiss-låten Reason to Live från vinylen Crazy Nights från 1987, ett album specialskrivna låtar för att sno lyssnare från samtidens då största rockband.

Om det inte vore för den här skivan, skulle han inte ha gjort musik, menar Kleerup. Kiss framgångar på sjuttiotalet mattades av just på åttiotalet när en ny form av rock tog dess publik – i biografin ”Den osminkade sanningen” förra årets skrev Carl Linnaeus (som även översatt Under stjärnan) att de spelade i snitt för 6000 människor per kväll under senare delen – men Kiss har alltid haft förmågan att ändå överleva.

När man läser Paul Stanleys självbiografi blir det övertydligt vilket företag Kiss utvecklades till, där allt var och är planerat i symbios – konventen, attityden till pressen och musiken skriven för liveshowen. ”Jag sticker inte under stolen med att VIP-paketen är dyra, men folk tackar oss faktiskt efteråt” skriver Stanley .Företagsgrunden lades också för att hålla för evigt – trots att bandet kanske inte gör det – det var därför de gick tillbaka till sminket. Om tio år kanske KISS inte har några orginalmedlemmar kvar, men vem bryr sig egentligen, är kontentan.

Det gravt amerikaniserade företagskonceptet är också intressant eftersom det öppnar upp för nya generationer kids – om än ibland få – som upptäcker rockmusiken och de olika musikaliska turer Kiss har gjort genom åren, som till exempel en tonårig Andreas Kleerup.

Paul Stanley som med sitt band förändrade, om inte rocksoundet, så den estetiska delen av rockmusiken från konformistisk till konceptuell, har aldrig riktigt levt efter den klassiska rockkulturens destruktiva, hemska regler, som fått båda medlemmarna Ace Frehley och Peter Criss på fall. Där andra missbrukar droger och alkohol har Stanley varit över vattenytan och istället missbrukat relationer och sex i stil med Gene Simmons. Direktörer på ett företag slänger inte ut TV-apparater från hotellrummen. Det är dåligt för affärerna.

Som med de flesta biografier från lyckade amerikaner som gjort en klassresa eller övervunnit ett socialt hinder – i Paul Stanleys fall hans deformerade högeröra – pyr idén om den amerikanska drömmen mellan sidorna. Att vara överdrivet stolt över sina egna bedrifter att det gränsar till skryt. Sista delen i ”Under stjärnan” kan därför bli enerverande, som ett manifest från en kung som vunnit ett krig – där vinnaren alltid skriver historien på bekostnad av andra. Samtidigt är det delen – Kiss-perioden från nollnolltalet och framåt – som är bäst rent biografiskt filosofierande. Här hittar Paul Stanley lite sig själv, vem han är och varför han spelar musik. Han spelar huvudrollen i Phantom of the Opera och gifter sig och börjar ställa psykologiska frågor till sig själv – som vi tyvärr inte får några bra svar på.

Men efterordet tar honom tillbaka i rollen att presentera sig själv i någon form av perfektion – vilken fantastiskt, underbar pappa han är, att han odlar ekologiska grönsaker med hela familjen, att han älskar sin fru och sina barn. Det lämnar en fadd eftersmak för den som hade velat veta mer om Paul Stanleys ur ett ärligare och självkritiskt perspektiv.