Peace and love

Torsdag

Det 68-inspirerade festivalnamnet går igen i hela Peace & Loves helhetskänsla. Man kan knappt gå några minuter på festivalområdet innan man ska skriva på en protestlista mot djurförsök, för global rättvisa eller konstaterande att medlem i hyresgästföreningen, det ska man vara. Bra så. Men det är tyvärr smått illa rent organisatoriskt – avspärrningarna gör gångavstånden till från staden och till och från campingen för långa. Igår stod jag också i en bankomatkö i nästan 50 minuter där automaten fick ”out of service” när jag kom fram. ”De brukar komma hit och kolla dom ibland”, sa en vakt tröstande.

Det är också den artistiska bredden, varvat med framträdanden av exempelvis Jonas HassenKhemiri och debatter som ”Det fria ordet”.  Ibland känns artistutbudet på festivalen – som Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern eller trallpunkbandet Skumdum – som om Peace and Loves grundare har mer gemensamt med Öppna kanalen. Att alla ska få obehindrat diskutera fred och kärlek.

Det är viktigt – och kanske dels därför Peace and Love går bra rent ekonomiskt till skillnad mot nedlagda Hultsfredsfestivalen. De har ett tema, som är brett i sig, men någon form av grund. Men fokus riktas självklart mot artisterna, där värdegrundtemat blir ett bihang. Robyn gjorde en fantastisk klubbspelning – där hennes låtar på skiva, som exempelvis ”Who’s that girl”, låter simpel i jämförelse med houseskruden som den och resten av spelningen fick. 

Vampire Weekend gjorde en smått bättre spelning än på förra årets Way out West-festival, med en ny skiva i bagaget, men jag kan aldrig komma ifrån deras otroligt tråkiga bakgrund som avspeglar sig: när afropop blir vit arenarock av Oxford-akademiker – och den görs utan en spontanitet och som raka poplåtar, utan funkiga, rökiga mellanspel eller improviserat mellansnack. Mer spontanitet fanns det då i Graceland-klubblokalen. Den mindre spelarenan huserade Bandjo – ett av Sveriges mest intressanta band just nu – som med sin kraut-TwinPeaks-spacerock skapade ett djupt psykadeliskt förkvällsrus. Det smartaste Peace & Love kunde boka var franska electrodjn Surkin. I ett nästan två timmar långt set i en svettig klubblokal med smarta uppbyggande bas-crescendos. Samtidigt spelade Kent en vanlig standardspelning. Men Jocke Berg överraskade med B-sidan M, kanske Kents bästa låt – toppad med avslutande Mannen i den vita hatten. 

Fredag

Man kan tänka sig att Kings of Convenience melankoliska Simon & Garfunkelgitarr, och bandets speltid vid tre-tiden på dagen, skulle framkalla mer solsting än vad besökarna redan hade av den tryckande hettan. Men bara halvvägs genom första låten kommer de kaliforniska tonerna, och solen passar på att skyla hälften av publiken. Det är väldigt lägereldsmysigt: Eirik Glambek Bøe och Erlend Øye kompletterar varandra perfekt. Den förstnämda är laid-back, den senare dansant. Spelstället är ultimat, även om Erlend konstaterar att de ”aldrig spelat på en parkeringsplats”. 

”Det är helt tomt här jämfört med igår vid den här tiden”, sa en kille som sålde kaffe på festivalområdet. Dåsigheten var konstant. 

Från norrmännens kalifornska akustiska gitarrer till Nick Lowes countrybluesgitarr. Av någon anledning hade Peace and Love lagt festivalens två mesta kärlekspoeter, [ingenting] och Nick Lowe nästan samtidigt. Förklaringen kanske låg i att på Lowe ökade medelåldern markant. Spelningen lockade flest antal hawaiiskjortor under festivalen.

Erlend och Eirik gjorde comeback under kvällen under dj-setet ”Hemmafest med Lång-Kalle och Erlend”, en sorts lång hitskavalkad – där Erlend sjöng med och peppade. Inte helt olik hans DJ Kicks skiva från 2003.

Fler typer av gitarrsound bjöds det annars mycket på: Patti Smith spelade så hon fick ett sår i fingret och stod för den klassiska rocken denna festival, jag trodde Lily Allen var ett hårdrocksband när jag hörde henne på håll och Miike Snow lockade väldigt, väldigt mycket folk. Patti Smith var dock grymmast. Då hon alltid klätt sig som en New York-konstnär från någon Woody Allenrulle på campingsafari ser hon ut exakt som då – till och med de avslappnade rockposerna är desamma. Rösten är också helt intakt. Trots att nästan alla av hennes låtar handlar om kokain – är det demokratifrågor som engagerar publiken. Kanske är det svensk musiks avsaknad av politik som gör det. Bara inte publiken söker tröst i kokainet. Om Patti Smith hade spelat My Generation eller Land hade nog narkotikabrotten ökat i Borlänge inatt.