Pistols (recension, tv-serie)

Punkbandet Sex Pistols släppte bara ett album och spelade tillsammans i tre år. Nu har den brittiske Trainspotting-regissören Danny Boyle gjort mini-serien Pistols om ett av musikhistoriens mest ikoniska. Fredrik Thorén har sett de tre första avsnitten av sex.

Sex Pistols brukar kallas det första punkbandet, som såg på samtidens storsäljande rockband i slutet av 1970-talet som dinosaurier. Rocken behövde inte låta bra, den skulle vara provokativ. En skiva och tre års turnerande, sen var det slut, både på någon form av punkrörelse och på bandet. Enda som fanns kvar var knarket.

I Danny Boyles nya serie Pistols använder sig Trainspotting-regissören av sina karaktäristiska udda kameravinklar och fartfyllda tillbakablickar över jovial musik. Det fungerar perfekt i skildringen av de brittiska kidsen i ett sjuttiotals-London som inte framstår så värst grått och trist, eftersom de alla hänger omkring Vivianne Westwood och Malcolm McLarens bondage-klädbutik SEX. ”Jag måste vara mer konfrontativ mot kunderna. Om vi inte är uppmärksamma kommer det här stället att bli till en affär” säger Jordan, spelad av Maisie Williams (Game of Thrones), för att sen hjälpa ett för tiden känt nyhetsankare att välja ut sexiga damunderkläder han kan ha på sig under sin kostym i direktsändning. Jag är glad att Boyle snarare uppehåller sig kring frågor om konst, konservatism och kommersialism (på ett väldigt underhållande sätt) genom kläder och den råa, unga sexualitet som manifesterades genom just SEX (som kanske mer fått symbolisera punkens utstyrsel än Ramones tajta skinnpajer) än den tråkiga frågan om punkens födelse – var det britter eller amerikaner som var först med soundet? – som är helt frånvarande.

Pistols är baserad på gitarristen Steve Jones självbiografi som skildrar hans tragiska uppväxt utan någon som helst trygghet och gemenskap, förrän han hittar till musiken. Familjeförhållandena för trummisen Paul Cook – kallad Cookie – och Jones kunde inte heller vara mer olika. Där Cookie får öva ostört på sitt trumset i sina föräldrars sovrum, hamnar Jones i bråk med sin styvpappa som tidigare sexuellt utnyttjat honom, och blir hemlös. Cookies föräldrar, ett trevligt brittiskt medelklasspar som ser på nyheterna på kvällen, tycker sonen ska få ”hålla på med det han gillar” och står och diggar med i hörnet när bandet framför sin första singel – Anarchy in the U.K – på scen och ölburkar viner omkring dem. I en annan liveshow börjar band och publik att spotta på varandra. Sammantaget både punkterar och förstärker Pistols mytbildningen kring Sex Pistols excesser. Den får mig att mer än någonsin använda musiken som en hjärtstartare för att inte bli tokig i den grådassiga nyhetscykeln av klimatkollaps, nynazism och korrupta politiker. Eller för att låna några ord från en välkänd låt: No future for you.

Huvudpersonen Steve rumlar runt med Chrissie Hynde, senare sångare i The Pretenders, som jobbar på SEX. När han inte gör det snor han bilar och musikinstrument, runkar, underhåller sitt sexmissbruk, super ner sig och knaprar piller. Både modeskaparen Vivianne Westwood och Malcolm Mclaren – tidigare rockbandet New York Dolls manager och senare Sex Pistols– skildras som snobbiga och teoretiska kulturmercenater som får inspiration från personer som Jones, nollor utan något att förlora. ”Det får hans intellekt att fungera på ett väldigt originellt sätt”, säger McLaren och fortsätter: ”Jag funderar på att ta hans band”.  I hans ögon var de en grupp vilsna, uttråkade ungdomar som var satta till världen för att genomföra hans situationistiska idéer. Nämnda Cookie och basisten Glen Matlock skildras mer lågmält i serien, och blir de städade konststuderande medelklassungdomarna som bollas mot Steve Jones arbetaruppväxt.

Visst tjatas det i lite väl många ordväxlingar att bandet bygger på kaos och förstörelse – helt enligt McLarens vision –, och visst är Johnny Rottens tänder inte tillräckligt ruttna, men skildringarna av bandrepetitionerna är som slagfält. Alla är frustrerade, svinförbannade, vill olika grejer och kan inte spela. Jag längtar efter att se de tre sista avsnitten när allt går åt helvete.