Ray Charles – Live in France 1961

Det är intressant att Ray Charles – likt The Rolling Stones, John Lennon eller någon annan rockgigant – får vara med i det gänget av artister vars musikaliska bakgrund och värde kartläggs in i minsta detalj. En jazzkonsert från 1961 är det senaste forskningsrönet som musikarkeologin presenterar. För några år sedan släpptes till och med de bästa liveframträdandena från en amerikansk gammal talkshow med soulgeniet på dvd. Jag gillar att Ray Charles, som för mig alltid varit mer ett spektakulärt lervas-fynd som säger något om kvinnans ställning, platsar i den köpkategorin.

Konserten från Frankrike var en av de första europeiska spelningarna Charles gjorde, vilket senare gjorde honom världsberömd utanför den amerikanska marknaden. Samma år valde han att som första artist någonsin vägra spela inför en segregerad publik. Något man börjar fundera på under Antibes-publiken, där just alla i publiken är vita.

Ljudet är sådär, men skärpan är digitalt restaurerad till perfektion. Karriären hade redan gett honom hits som What’d Say, Georgia on My Mind, Hallelujah I Love Her So som basuneras ut på omslaget men det är jazzen som är det bästa, och alltid varit det bästa med Ray Charles. Den svävande instrumentala biten av svettiga proffsmusiker som blåser, trummar och plinkar i oändlighet, med Charles som dess pianoledare. Blues och jazzmusiker som övat nätterna igenom på segregerade barer för en spottstyver med drömmen om att en gång slå. Det är en fascinerande skildring av just det ögonblicket.