Red Bull Music

Att ett läskföretag stöttar kul, progressiv musik är väl bra. Eller bara obehagligt?

Artisten ShitKid gör pulserande, trevande, larmande rock i sitt sovrum. EP:n »This is It«, som kom tidigare i år, sorteras in i den mer egensinniga och uppkäftiga rockkategorin inom svenskt musikliv. Plötsligt kändes det kul att lyssna på minimalistisk garagerock igen. Tills jag såg ett inlägg i sociala medier där ShitKid taggade Red Bull och jag började tänka på massavvisningar.

En av Red Bulls grundare heter Dietrich Mateschitz och är världens fyrtionionde rikaste person. En rätt stor del av läskföretagets budget verkar läggas på marknadsföring. Motorsport, fotboll, hockey, ett gäng flygplan. Inte minst har de öst ner pengar i kulturvärlden för att köpa sig kredd.

En PR-strategi som fått varumärket att förknippas med saker i rörelse: snabba bilar och häftig dansmusik.

Till en österrikisk dagstidning lanserade Mateschitz i fjol planerna på sin nya mediasajt Closer to the Truth. Han passade även på att kritisera en »intellektuell elit«, politisk korrekthet, invandring samt hyllade Donald Trump. Sajten ser ut att bli en europeisk Breitbart, finansierad av Red Bull.

Jag fattar att det kan vara tufft att få det att gå ihop som musiker i dag. Enligt en amerikansk studie kan artister bara tillgodoräkna sig tolv procent av de fyrtiotre miljarder dollar konsumenter årligen spenderar på musik. Sibille Attar – som i fjol sajnades till PNKSLM, samma progressiva, lilla etikett som ger ut ShitKid –  beskrev nyligen att hon var »nära branten« i balansgången mellan konstnärsskap och ekonomisk stabilitet.

En väg till överlevnad blir för vissa artister att pushas av Red Bulls mediala spindelnät.

»Spelar det någon roll?«, frågar sig vän av konformitet. »Låter musiken sämre?«

Well, ja. Eftersom en musik som ska uppfattas som progressiv därmed finansieras av samma bankkonton som rasister och antidemokrater med en vilja att ta kontroll över »sanningen«.

Läskmärket har i många år successivt snärjt in artister via Red Bull Music Academy. Den hippa Vice-kopian har sedan nittiotalet fungerat som tentakel i läskföretagets koppling till klubbkultur. I ett reportage i DN i våras menade en professor i kommunikationskunskap, Martina Thiele, att det är »otroligt hippt« bland hennes studenter att kunna säga att man jobbar på Red Bull.

På Way Out West i somras intervjuade ShitKid tillsammans med Spy Bars nattchef Joel Ighe artister på festivalens scen Dungen – under vinjetten Dungen Talks – där RBMA sedan 2014 presenterat »exklusiv elektronisk och urban musik«.

Man kan hävda att de artister som intervjuas, uppträder eller intervjuar i Red Bull-sammanhang inte känt till Dietrich Mateschitz tanke på att göra sig själv till en europeisk Trump – som var den frågande rubriken på reportaget i DN – innan de började halsa sliskig koffeindryck. Men redan innan nämnda reportage publicerades hade man sedan 2017 kunnat läsa om planerna i amerikansk media. Därför kändes det ärligt talat mest sunkigt när Shitkid och Joel Ighe på Way Out West fyllemyste med en Red Bull-vodka i näven tillsammans med Studio Barnhus och Miriam Bryant. Allt går att se på nätet. Axel Boman, som är en del av Studio Barnhus, släppte just en ny mix på Red Bulls radiostation.

Och även om man inte brukar kunna anklaga företag för att ha moral har Way Out West och arrangören Luger de facto marknadsfört sig som särskilt samhällsmedvetna. Ena handen klimatkompenserar, andra handen samarbetar med ett företag vars bakomliggande syften är mindre behjärtansvärda. Vilket påminner oss om kaliforniska megafestivalen Coachella, vars ägare Philip Anschutz (miljardären som ett tag var delägare i Hammarby Fotboll och Djurgården Hockey) pumpar in pengar till såväl vapen- som antiabortförespråkare och andra tveksamma ändamål.

Red Bull har successivt stärkt sitt grepp om den nytänkande, smala musiken medan musikjournalistiken går på dekis, med nedlagda magasin och mindre spaltutrymme för kontextualisering. RBMA anordnar egna workshops, festivaler, klubbkoncept, konserter och levererar kontinuerligt musiknyheter – tillsammans med kritikerrosade, etablerade och hippa artister som Kindness och Earl Sweatshirt, som båda har egna podcasts.

Detta alltså samtidigt som Dietrich Mateschitz pratar om stängda gränser och skapar en legitimerad plattform för högerextrema att organisera sig på.

Det är jobbigt att inte tjäna pengar på sin konst. Men att sponsras, delta eller ens förknippas med evenemang som arrangeras av ett företag med en högerextrem agenda som sannolikt inte överensstämmer med artistens egna ideal kan aldrig vara lösningen.