Rhodes

På ett showcase-gig på Södra bars lilla scen i Stockholm, med bara några dussin braschfolk som publik, blir den brittiske, unge croonerns sentimentala poplåtar om relationsproblematik gigantiska. Han är helt klädd i svart. Det var bara några år sedan han började sjunga. När det är tidig kväll och fortfarande ljust ute blir nyanserna i hans sånger – som David Rhodes noga påpekar att han skriver själv – tydligare eftersom han spelar utan sitt band. Det blir paradoxalt på grund av hans ambivalens till att spela live – han föredrar att gärna att inte ens se publiken. 

Är du bekväm när du sjunger nu?

– Mer och mer. Jag blir fortfarande nervös. Jag skrev en låt som heter Close your eyes, som handlar om det. På min första show så försökte jag hitta sätt att hantera självförtroendet. Och jag blundade hela giget och föreställde mig att jag var i mitt rum och det inte fanns 200 personer i rummet. Det var bara jag, i min comfort zone. Men jag blir mycket bättre på det! säger Rhodes, som i juni spelar förband när George Ezra gästar Sverige.

Efter att ha harvat runt i musikcirklar, flyttat från östra England till London och hoppat av universitetet började Rhodes skriva egna låtar. Efter tre EP:s på två år jobbar han nu med sitt debutalbum, som kommer i september. 

– EP-släppen är en bra indikation musikaliskt, men det har utvecklats och jag har lärt mig från mina tidigare släpp på var jag ska hålla tillbaka eller släppa fram mer. Det kommer vara stunder på albumet där det bara är jag och en gitarr och mer kraftfulla partier. Instrumentala bitar, interludes. Ett gammaldags album, en berättelse. Jag hoppas folk lyssnar på det från början till slut, det är hur jag gillar att lyssna på album.

Så du är lite gammaldags?

– Hah, ja. Jag gillar tradition, och jag har varit noga med att inte överanalysera albumet för mycket. Jag känner att om man fångar något i studion, så ska det vara kvar. Och det är vad alla de stora albumen som vi fortfarande lyssnar på idag har bevarat, ett element av rå, ibland improviserade demos. 

För att göra den här formen av musik, måste man ha någon form av emotionellt bagage.

– När jag växte upp var det, inte problem, men jag har erfarenheter att ta ifrån. Jag har haft en fascination för kärlek och relationer från en väldigt tidig ålder. Mina föräldrar skildes, och det var en väldigt känslosam grej för mig. Jag såg det hela hända framför mina ögon – jag var så ung, och jag blev mannen i huset. Jag bodde med mina två systrar och min mamma. Det intensifierade allting, jag kände mig vuxnare än mina vänner. Jag var tio eller elva år när de skilde sig.

Den vanliga berättelsen om en ny artist börjar ofta med att de upptäcks, nästan som av en olyckshändelse. Men man pratar inte om hur hårt en artist brukar ha kämpat för att komma dit. Hur hårt har du kämpat för att komma dit du är idag?

– Ändlöst. Jag har aldrig haft någon annan karriäraspiration än att skapa musik. Det har varit så många gånger som jag har varit redo att sluta. Jag ville göra min familj stolt precis lika mycket som vem som helst. Det kom till en punkt då jag inte visste vad jag skulle göra, hur jag skulle ta mig vidare. Det var då jag började sjunga. 

– Jag är väldigt glad för hur det ser ut nu. Jag kan bjuda min mamma på lunch och inte behöva oroa mig om de är stolta över mig, för de är de. De har sett mig göra saker som jag pratat om i alla år.