Robin Söderling – Always travelling

Han gillar inte att resa, trots att han reser 30–35 veckor per år. Han är den fjärde bästa tennisspelaren i världen. Och när alla andra stora svenska tennisspelare har slutat, är han svensk tennis framtid.

Han låter lite trött. Det skulle inte förvåna mig om världens fjärde bästa tennisspelare just nu inte vill upprepa samma svar till en journalist utan mest vill äta middag eller gå och träna lite mer. I bakgrunden pratar folk.

– Jag vill inte fokusera så mycket på vad folk tycker, säger Robin Söderling från en smått sprakig telefonlinje från Madrid där han för tillfället spelar en turnering.

Vi pratar om karriär, om att nå toppen och hur man kopplar bort publiken och tv-tittarnas dömande och genomträngande blickar.

Några timmar tidigare på eftermiddagen har han vunnit ännu en match. 2010 slutade okej, trots en tid med både en skada i hälsenan, sjukdomar, många tränarbyten och förlorade matcher som följd så verkar turen ha vänt. Igen. I år har han hittills vunnit tennisturneringar i både Brisbane, Rotterdam och Marseille. 

Robin Söderling har under sin drygt 10-åriga tioåriga professionella karriär nått final i Franska öppna två gånger genom att besegra Rafael Nadal 2009 och Roger Federer året efter. Han har vunnit BNP Paribas Masters i Paris. Nått kvartsfinal två år i rad på US Open och kommit till kvartsfinal förra året i  I Wimbledon. När också tidigare stora svenska tennisstjärnor har lagt av – som Thomas Enquist och Thomas Johansson – är han svensk tennis framtid personifierad. I en intervju i fjol sade han Robin att ”Jag hör att tennisskolorna är fulla med knattar och att det spelas i hallarna igen. Det känns otroligt roligt”. När jag frågar om generationen som har Robin Söderling som idol svarar han ödmjukt.

– De inspirerade mig om att jag kunde göra det och spela på det sättet, så om jag kan inspirera någon i sin tur så är ju det fantastiskt.

Men för att nå toppen krävs det hängivelse och styrka.

Robin Söderling bor i Monte Carlo i Monaco, men han är på resande fot 30-35 veckor varje år. Beskrivningen av hans Twitter-konto är ”Always travelling”, men det finns inget annat han ogillar mer än att just resa. 

– Det är det segaste. Det tar kraft att sitta på flygplan och jag har inte tid att besöka så mycket saker som jag skulle vilja. Jag gillar att bara gå runt och lära känna staden, se vart man hamnar. Men det är sällan jag har tid med det. Jag har ungefär två veckor ledigt per år, säger Robin Söderling lite uppgivet. Det man saknar mest är just en fast punkt.

Robin Söderling föddes och växte upp i Tibro, en liten stad i Västra Götaland, inklämd mellan Vänern och Vättern. På stadens kommunvapen finns en vinkelhake som representerar kommunens välkända möbelindustri. Om tio år skulle väl ingen bli förvånad om vapnet föreställde ett tennisracket istället.

– Det är en liten ort. Men det var bra uppväxt, jag sysslade med olika sporter och kunde cykla till vad det än var på kort tid, säger han.

Efter högstadiet flyttade han till Lidköping.  Redan då hade han bestämt att det var tennisen som han skulle satsa på. Han började spela som 4-5 åring. Det har alltid varit på allvar, säger han. Han har alltid tagit det seriöst och inte sett det som bara en hobby.

-Jag har ju alltid gillat individuell sport mer. Jag tyckte det var så rörigt att spela lagsporter.
– Och jag har alltid varit målmedveten. Kanske passar tennis kanske bra för det personlighetsdraget, eftersom man får ta hela ansvaret själv både i vinst och förlust.

Har du samma inställning även i det personliga livet?
-I grunden har jag det för då vet jag att det blir gjort. Men nu har jag släppt på det där, eftersom jag reser så mycket och så, och försöker lägga över ansvaret så gott det går på andra.

Det skrivs mycket om vad en spelare gör på banan. I motsats till vad vi läser om artister, författare och andra kulturpersonligheter förmedlas oftast inte bilden av vad en sportstjärna gör utanför planen förutom att de har mycket pengar och gillar dyra prylar. Kanske är det inte lika intressant att höra om fem timmars övande på en bakgård till skillnad från en drömsk vistelse när en artist ska skriva en hitlåt i en sommarstuga ute i skärgården. Inom elitidrotten måste man säga hej då till utekvällar, lata dagar, fasta punkter i livet. En artist kan göra en dålig spelning, en elitidrottare får inte göra en dålig match.

När ändå Robin Söderling har en stund över – ungefär två veckor om året säger han – gillar han att hänga med vänner han träffar för sällan, spela fotboll, fiska.

-Jag gör sådana saker som är vardagliga saker, som kanske andra folk ser som ingen stor grej, säger han. Om jag är i USA så kan jag se någon basket- eller hockeymatch. Men som sagt det är väldigt sällan jag får det tillfället.

Robin Söderling jobbar mycket med det mentala tänket på banan. Det är minst lika viktigt som att träna fysiskt, menar han, och att det är självförtroendet som avgör i slutändan.

-Det kan avgöras med några poäng hit eller dit. Då är det självförtroendet som avgör. Som vågar spela ut och ta chanser, säger han och fortsätter:

-Det kan komma perioder som du måste ta dig igenom på banan som är jättesvåra. En bra grej jag gör är att jag sätter handduken över huvudet och försöker skärma av den världen en stund. Men även där får man inte låta tankarna flyga iväg för mycket. Ibland när man går in på banan går det jättebra och ibland går det inte alls.

Han håller även på att starta upp en stiftelse för att hjälpa långtidssjuka barn och barn som har det svårt. 

-Jag har haft en bra uppväxt. Då känner jag att jag kommit till en sådan punkt där jag vill ge något tillbaka och till andra. 

I sommar styr planet till Sverige ett slag. Där väntar Båstad och Swedish Open. Det är hans favorittävling. Första aktiviteten för stiftelsen sker troligen också i just Båstad.

-Där är det roligast att spela, jag är där varje sommar sedan jag var liten.