Rod Stewart, Globen

Det är få artister som lyckats med stycket att göra comeback sent i sin karriär. Många äldre rockartister försöker ”gå tillbaka till rötterna” och gör coverskivor där de tolkar sina inspirationer – uteslutande blues, femtiotalsrock och soul. Rod Stewart ville göra det redan 1983, men fick rådet att ”vänta tio till femton år”. Han har nog lyckats bäst av alla rent ekonomiskt med nostalgiprojektet. Under nollnolltalet har han på sina episkt betitlade ”The Great American Songbook” sålt cirka tjugo miljoner skivor. Kanske var de lite mer ambitiöst gjorda än när resten av rockgardet tolkade sina tonårsvinyler, men anledningen till att det tilltalade folk kommer fram på scenen. Rod Stewart brakar genast igång med souligt mässande. Han vet att ingen får igång en publik omkring hans egen ålder så bra som The Four Tops. Och det är också de han vill fånga med sin välregisserade show. Stewart visar upp sin långa karriär genom en videoprojektor där albumomslaget projiceras, och varvas med videoklipp på fotbollsmatcher, en ung Stewart, till och med några youtubeklipp. ”Det här är kul” säger Stewart iförd en sjuttiotals-skrikig silkesgrön kostym med en kaninprickig skjorta, en klädsel inte ens Jerry Seinfeld skulle ha burit, när en kåt hund börjar jucka. Stewart har – precis som i sin underhållande självbiografi – stor humor. När han spelar sin största hit – discolåten Do Ya Think I’m Sexy från 1978 – visas ett citat från magasinet Rolling Stone från 70-talet: “I don’t want to be singing Do Ya Think I’m Sexy at 50 and become a parody of myself.”

Stewarts show är lagom på manga nivåer – han sjunger Killing of Georgie, en låt om sin homosexuella vän som blev mördad. Han hyllar veteraner och sitt fotbollslag. Stewart försöker flörta, charma och skämta i sina Las Vegas-outfits som inte förändrats sedan sjuttiotalet. Det är inte förvånande att hans nollnolltal varit hans bästa decennium rent ekonomiskt. Stewart har stöpt showen så perfekt för en målgrupp som var ung för fyrtio år sedan – med sin uppknäppta Tom Jones-skjorta och yviga krull, ett Stomp-trumsolo i mitten (en lagom återkoppling till sitt rockbandsförflutna), och en sluttid där publiken hinner hem för att se slutet på danska deckare eller ta en drink. Det finns ingen coolhet bakom Rod Stewart som det en gång fanns – han spelar inte heller något av Faces – men han har anpassat sig till en köpstark, trygg publik. Det finns russin i den extravaganta soulshowen men det handlar tyvärr mindre om Stewart och mer om att äldre artister, så även Stewart, inte är något utan ett tajt band. Jag gillar verkligen de akustiska sessionerna när de sjunger bland annat Cat Stevens, med referensen till Stewarts MTV-framträdande 1993, men bäst är ändå saxofonisten Jimmy Robertsson. Han når så höga toner att det är enda gången jag blir riktigt fokuserad