Sampha

Soulhistorien är full av skildringar om hur liv rasar samman likt korthus berättat på bara några minuter. Om omöjlig kärlek, brinnande heartache, att vänta vid en telefon som aldrig ringer, om svek och saknad. Om regn. Eller om hur man faktiskt lagar ett hjärta. 

Sampha Sisays far dog när han var nio. Kvar fanns ett piano, hans mor och fyra rätt så mycket äldre syskon. Han började söka efter funk och soul i syskonens skivsamlingar, han började forma sin tonårsidentitet kring jungle, drum & bass och grime under uppväxten i södra London. Och göra egen, beatdriven musik vilket ledde till samarbeten med Jessie Ware, Drake och kanske främst med producenten SBTRKT.

– Jag upptäckte soul via den elektroniska gruppen 4Hero, när de gjorde remixer av Black Gold of the Sun och Minnie Ripertons Les Fleur, Rotary Connection, det var första gången jag hörde den typen av orkestrial soulmusik. Soul II Soul, Sade eller vem man nu anser vara soul går igenom ett filter av London vilket jag var mottaglig för, berättar Sampha.

Han släppte två EPs i början av 2010-talet där han är något på spåren, men där han fortfarande inte hittat sitt musikaliska uttryck. Sen får hans mor ett cancerbesked. Har du hört något av Sampha, så har du hört (No One Knows me) Like the piano. Den skapades när livet sakta rasade samman.

– Den låten, det var en konstig känsla att släppa den. Den är verkligen personlig och folk pratar om den. Det fanns en naivitet från min sida i att jag inte tidigare hade pratat så direkt och personligt om det innan dess. Men i efterhand var det bra gjort, säger Sampha. 

Det finns ingen prestige i hans röst. Han har redan släppt in alla så nära på livet, så varför skulle det?

Man kan lista 100 soulalbum om hjärtekross men ditt album är om saknad och sorgeprocessen. Det är inte så vanligt.

– Jag tror det handlar om en personlig mognad, tidpunkt och att jag känner att jag kan vara mer öppen och utlämnande om vissa saker. Även som skribent, att jag har chansen att göra något sånt här. Att uttrycka och processa den perioden i mitt liv. I andra yrken skulle man skulle få tjänstledigt om livet brakade ihop sådär. Men som textförfattare kan det vara en produktiv och själaskådande period i livet, säger Sampha.

Soulen – eller det som Sampha tolkar som att släppa taget – är centralt i hans sånger. Från att han tolkar Prince Nothing Compares 2 U och 17 Days i en fantastisk BBC piano-sessions till att sampla Timmy Thomas 1970-talsklassiker The Coldest Days of My Life på sin låt Timmys Prayer. Valen ska ses som små bitar i pusslet för hur han hittade till vad han är idag. 

Tack, har jag viskat tyst för mig själv, när jag sett Sampha sitta vid sitt piano – fullkomligt utlämnad – på en scen och skildra just vad som hände när hans mor dog för bara ett par år sedan. Process, Samphas debutskiva, är resultatet av att han flyttade hem till sin mor under den sista tiden. Hela Samphas artistkarriär och persona kommer till uttryck i en pianoslinga och raden ”No one knows me like the piano/in my mother’s home”. Resultatet parar ihop Donny Hathaways uppriktighet med Stevie Wonders fullständiga tro på musikens helande kraft.

– För mig, finns det klara likheter mellan genren och den faktiska uppslagsbetydelsen av ordet, att ha soul, att vara spirituell. Jag tolkar soul som att släppa taget. Att vara genuin, ärlig, inte vara för planerad, säger Sampha, på sitt vanliga, lätt återhållsamma sätt att prata. Det är som att hans huvud tänker fem olika analyser samtidigt och alla försöker få kontroll över vad som kommer ur munnen. Ingen planering, bara öppna munnen.

– I bluesen har du växlingar, i gospel har du tydliga övertoner, säger han och klappar. Soulen känns som en mix av de två. Det är en frihet, att låta kroppen ta över. Att det inte finns en barriär mellan dig och mikrofonen. Låta det forsa ut.

Det finns ett parti i (No one knows me) Like the Piano där det forsar ut. När han sjunger ”And you took hold of me and never, never, never let me go” rusar smärtan genom rummet och parkerar sig som en klump i magen. Just den typen av genuin inställning till musik och vad den kan få oss att uttrycka – har gjort att Sampha har en aura av autenticitet i musikvärlden. Efter att ha samarbetat med Drake, Solange och Beyoncé med flera är han den som artister ringer om de har en låt som kommer från hjärtat.

Kanske är det så, ler Sampha. Jag är inte så bra på något annat. Jag kan skriva sånger om saker som inte är på riktigt, men om jag inte känner något för texten, kan jag inte sjunga det. Kanske är det det som folk känner av. All musik jag har gjort har jag känt något för. Jag gissar att det finns låtskrivare därute som kan skriva nästan fabriksmässigt hits, menar han under vår stressade tjugominuters-intervju på Way out West i Göteborg. 

Det känns som att du försöker skriva den perfekta soulmusiken.

– Ja, men jag måste påminna mig själv om att inte övertänka saker, man kan ibland bli så besatt av det tekniska att man glömmer av känslorna. Kanske är det så att växa upp. Jag kan bli rädd av att glömma bort att känna.

– För mig är det lite kaos i soul, i termer av att just släppa taget. Ett exempel, jag tänker inte på orden jag säger, de bara kommer ur mig. Jag har tränat min hjärna för det ändamålet – att orden ska flöda. Jag behöver inte fundera. Det elementet är soul eller spirituellt för mig. Där man kan luta sig bakåt och falla. Rent logiskt måste man tänka på musikteorin men bara för att komma till en plats där man släpper taget. Den balansen mellan diciplin och kaos. Det är soul för mig.