Shout out Louds

På 80-talet gjorde Imperiet en engelskspråkig LP med alla sina hits och drog på turné i USA och Sydamerika. Enligt en nyutkommen bok om Thåström jublade svensk press , en form av musikpatriotism dammades av och alla jämförelser stavades ABBA. Med ordet Rock före. 

När gruppen 1985 spelar på klassiska punkställen som CBGB’s och Peppermint Lounge i New York skriver tidningen Slitz:

”Branchfolket som letat sig hit, MTV, Rolling Stone och ett par skivbolag är imponerade.”

 2010 döper Shout Out Louds, ett av Sveriges många popband som ser en värld utanför Södermanland, Skåne och Västergötland sitt nya album till Work. 

Samtidigt som alla i bandet bor i Stockholm., hör man mest om turnéer med The Strokes, Essex Green, The Magic Numbers och framträdanden på The Late Night Show with David Letterman. Nyligen tog de en paus, mellan sönderkramade Our Ill Wills från 2007.

– Det blir ju ett väldigt konstigt år när man släpper skiva. Det blir mycket resa, säger gitarristen Carl von Arbin.

– När man turnerar mycket är man ju också hemma mycket. Och när man är hemma har man mycket tid. Men det är långa sjok borta. Det är säsongsbetonat, som sjömän, säger basisten Ted Malmros.

– När vi tog den här pausen, det var skönt ett par veckor. Men sedan började mailen droppa in, någon hade sett någon rolig film, utställning och aha: det här kan vi göra något av. Den här tråden började sakta nystas upp igen. Det var skönt att sätta igång att jobba igen. Vi märkte att titeln fungerade på flera olika plan, säger sångaren Adam Olenius.

Var det självförklarande att ni då döpte skivan till Work?
TM: Ja men lite, vi kanske började inse också att det är jobb.

CvA: För mig i alla fall, när vi var hemma där under pausen då är det skönt första tiden men sen så blir det tråkigt att vara ledigt när alla andra jobbar, det blir deppigt liksom. Och vi är ändå runt 30 år allihopa och man känner att det är ändå kanske det här vi ska göra och valt att göra med våra liv. Det växte fram lite.

Om man har ett sånt här yrke, så kan man väl inte riktigt särskilja jobb och fritid?
AO: Nä, man jobbar ju dygnet runt nästan.

CvA: Vi hade vattenskada i mitt hem, och varje morgon ringer byggnadsarbetarna på vid åtta. Och man har lite dåligt samvete för att man har morgonrocken och de bara ”mhm, ska du inte jobba idag? Nu är det ju dags att käka lunch typ”, för de äter ju bygglunch vid halv 11 eller något sånt där. Man har dåligt samvete hela tiden. De vet ju inte om att jag är borta… Haha nu låter det som att jag är, äh men du vet man gör någonting man är passionerad över och älskar att göra men det är svårt att se det som jobb. Som du sa, det blandas ihop lite. 

AO: Det är nästan att man får en post-turné-depression, när man jobbar så mycket och varit tillsammans, så står man bara själv. Det blir konstig känsla av att ställa om. Jag vet inte om det är en svensk grej. Efter förra skivan var jag ute nästan varje dag för man var van att nästan festa varje kväll så får man typ trappa ner och få ett normalt liv och sen börja jobba.

CvA: Nu blev det väldigt mycket vikt på arbetet, vi har skapat någonting tillsammans, hur vi, fem personer, har fått det att fungera, work, make it work liksom.
Finns musikpatriotismen kvar, även från musikpressen? Blir vi ”stolta” när ett band lyckats utomlands? I en musikvärld där framgångar inte längre kan mätas i förhållande till antal sålda plattor, blir det mer fokus på tv-serier, reklamjinglar, hitproducenter och amerikanska talkshows. Kanske är det ett modernt sätt att försöka mäta framgång för att klyschiga nyhetsrubriker.

AO: Jag förstår det, när man är utomlands så frågar de ofta varför det är så bra musik från Sverige. Samtidigt är det en recension där 80-90 procent handlar om svensk musikexport och sen tre rader om hur skivan låter så är det klart att det är tråkigt.

AO: Nu har vi börjat få mycket kärlek, generellt tror jag att folk sträcker lite på sig om det går bra för någon utanför Sverige.

TM: Det kan bli väldigt överdrivet om hur framgångsrika många svenska band är. Utsålda hus över hela världen och sådär, så är det ju inte alls. Man läser ju om många svenska band, om oss också, och då vet man ju specifikt hur det kan vara ibland.

Vad man i alla fall kan konstatera är att Sverige är, inte olikt England, väldigt nationalistiska i sina musikval. Svenska band och artister går på högvarv. P3 startade sin webbradiokanal Svea 2004 för att stjäla lyssnare från de kommersiella kanalerna och Sveriges ”största rockband”, Kent, sjunger självklart på svenska. Var platsar då Shout Out Louds in?

CvA: Det är nog samma nivå överallt. Vi är inget jättestort band i Sverige, någon sorts mellannivå, och spelar nog på samma storlek även i Amerika, vi är inga världsstjärnor någonstans.

AO: Vi får den frågan ganska ofta, även i USA, Tyskland och övriga Europa. Vi spelar överallt men man får den känslan av att man är underskattad på några ställen. Jag tror det lite handlar om att vi försöker vara överallt, och inte fokuserar på ett ställe som man ska göra.

CvA: Vi är mycket i USA, Europa, jag tycker det känns rätt mycket likadant överallt. På vissa ställen spelar vi såklart för 1500 personer och vissa för 200 men vi försöker alltid boka in några Italien-spelningar och spela för 200 personer för det känns roligt.

TM: Musikaliskt sätt tror jag det aldrig hade funkat för oss att bara spela i Sverige. Det fanns ju inte på kartan för oss. Man måste ut från Sverige, det är då man inser hur världen är egentligen. 

Den nya skivan känns mer nedtonad – det är fortfarande samma grundingredienser för indiepop och gitarrmelodier – men det storslagna popteatrala har ersatts av en stabilitet, orden har fått ta plats och den klassiska snabbheten som präglat indiepopen är ersatt av eftertanke. Det känns av. Jag nämner att nya skivan känns, exakt som exempelvis låten Impossible som remixades av Studio, som mer remixvänlig. De har bland annat jobbat med Passion Pit och Fontän på nya skivan. Eller som Adam Olenius säger:

– Vi ville bara ha gitarr, bas, trummor och piano. Är det en gitarrslinga som Carl har gjort så hör man den, förra skivan var väldigt utsmyckad. En stor Wall of sound-inspirerad ljudbild som vi ville ha då. Den här gången kan man verkligen höra varenda gitarr.

– Var sak har sin plats, instämmer Ted Malmros.

Remixar på Shout Out Louds:

Impossible (version by Studio)

Seagull (Konstruction & Subliminal Kid Remix)

Very Loud (Architecture in Helsinki remix)

Shut Your Eyes (Harlem Remix)

Tonight I Have to Leave It (Kleerup remix)

Tonight I Have to Leave It (The Russian Futurists remix)