Skogen och konst

Konstnären Sara Vide-Ericson vill brotta ner storstadsbornas romantiska syn på skogen, poeten Anna Axfors vet inte hur man hittar dit och barnboksförfattaren Lisen Adbåge vill att skogen ska hämnas. Striden om vad skogen är och ska vara – virkesåker eller helgad frizon – pågår överallt nu, inte minst i kulturen.

I rätt ljus glimmar vargens ögon på omslaget till Kerstin Ekmans senaste roman ”Löpa varg”. I boken får en äldre jägare successivt nya insikter om sig själv och livet han levt nära skogen – den döda skogen han hjälpt till att skapa. ”För en industriplanterad granskog är inget annat. Den har inga samband under jorden”, skriver Ekman.

Skogsbiologen Sebastian Kirppu är inne på ett liknande resonemang, i SVT-serien ”Slaget om skogen – Sveriges sista skogar”: ”Vi kan inte kalla de planterade träden för skog. För det är en virkesåker, inte en skog”.

– Ser man internationellt sticker Sverige och Finland ut eftersom man har en så väldig ekonomisk syn på skogen. Går man ner på kontinenten har det skett ett skifte till en mer postindustriell och mångkulturell skog. Det handlar väl om att de inte varit lika beroende av skogen som skogstäckta Sverige. Hela svenska välståndet bygger ju på att vi exporterar den svenska skogen, säger Erland Mårald, professor vid institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå Universitet.

På olika sidor står viltvårdare, skogsägare, skogsbolag och aktivister. Men också författare och konstnärer. Samtidigt som den riktiga skogen försvinner blir den viktigare som en utgångspunkt för kulturellt skapande. De senaste åren har vi sett en rad konstutställningar, teateruppsättningar och böcker som alla haft den svenska skogen som centralt tema. Finns det en ny renässans och medvetande kring skogens betydelse, som baserar sig på att den är hotad?

Erland Mårald menar att det under 1900-talet funnits en sorts ”dubbel rörelse” – samtidigt som vi exploaterar skogen mer och mer, finns en motbild där vi försökt att förstå oss själva i relation till skogen.

– I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var det en stor diskussion om baggböleri, att olovligen avverka skog. Samtidigt som man exploaterade skogen som aldrig förr fanns det en stor vurm. Det fanns mycket i litteratur och konst som speglar den debatten, Carl Larsson målar och Werner von Heidenstam skriver om den svenska skogen, Helmer Osslund målar norrländska skogar. Många av dem var romantiskt lagda och kopplade skogen till tanken om det ursvenska.

– På 1970-talet kommer ju gröna våg-tendenser – att vi ska ut i naturen. I Sunnemo i Värmland var det miljödagar med mycket diskussioner om besprutning. Även om det handlade om miljö bestod programmet nästan bara av kulturpersonligheter, som Solveig Ternström, Monica Zetterlund med utställning av Lars Lerin. Det man reagerade starkt på var de stora kalhyggena och ekonomiska värdena, som gick före lokal kultur och utveckling.

Idag finns det en motreaktion mot den romantiska synen på skogen, menar konstnären Sara-Vide Ericson, som etablerat sig som en av sin generations främsta och ställt ut sina tavlor både i Sverige och internationellt. Med skogar, sjöar, trähus eller träsk som fond använder hon ofta sig själv som karaktär i sina målningar, likt en scen ur en berättelse.

– Jag har jobbat mycket med myrar. Det är en så spännande metafor för landskapet. De blir symboler för platser som vi inte kan tämja. Alla som jobbar i skogen hemma i Hälsingland tycker de är så jobbiga för man inte kan odla på dem, säger hon.

Hon står med en fot i varje läger. Hon bor i Älvkarhed, Hälsingland med ”skog överallt” och är gift med en jägare.

– Jag förstår den urbana mystifieringen av skogen. Det använder delvis jag mig av i mitt bildspråk. Men jag är gift med en jägare som har mycket problem med debatten om vargjakten. Det är inte en John Bauer-skog.

Vissa målningar hon gör ska vara så stora att hon har svårt att få de ur ateljén, som att man är underordnad motivet, precis som med vissa faktum och motiv i livet.

– När man ska måla ut naturen som god, har man inte varit i naturen tillräckligt. Naturen är inte god, och det är det som är vackert. Vi är underordnade den, på det stora hela. Det kommer inte fram i debatterna, säger hon.

Den urbana mystifieringen av skogen har Anna Axfors, poet och författare, en annan ingång till. Hon har tidigare skrivit boken ”Jag hatar naturen”, och rör sig ofta kring frågor om motsatsorden kultur/natur. Hennes senaste släpp är den poetiska affischen ”Skogen är cool” – som börjar i radions Naturmorgon, övergår i en fjäril uppe i himlen som tittar på alla människor som går till jobbet och på fest – och landar i att skogen är cool.

– Jag tycker att det är spännande att skogen och naturen är så heliga ting som alla anses vara en del av, samtidigt som det är så svåråtkomligt för vanligt folk.

Skogen målas ut som något exklusivt, menar Anna Axfors, och säger att idag är vi alienerade från den. Bara de med ett specialintresse för naturen får kontakt med den.

– Som jag skriver i min diktsamling ”Jag hatar naturen”: jag vet inte vilken buss jag ska ta för att komma till naturen. Var är naturen? Hur kommer jag dit och vad behöver jag ha med mig?

På grund av det laddas skogen ofta med magiska egenskaper, menar Anna Axfors. Just att ladda träden med magiska krafter är temat för illustratören och barnboksförfattaren Lisen Adbåges Augustprisnominerade bok ”Furan”. I den bygger en familj sitt drömhus och hugger ner de stora tallarna som skymmer ljuset, men naturen hämnas. 

– Jag önskar egentligen att träden var mer hämndlystna. Vi sågade ner två granar i somras för att göra golv av(!) och de gjorde ju inget motstånd. Hemskt!

Lisen Adbåge beskriver skogen som sin trygga plats, där man kan samla tankarna eller söka skydd för vinden.

– Jag minns en gång hur jag efter en vernissage är helt som trasig av intryck och sedan far hem, drar till skogs och somnar en stund i mossan.

Efter att ha mött sina läsares ”kloka och viga små hjärnor” gläds hon att se att de vill både leka träd, måla av träd och föreställa sig att de själva har rötter.

– Det är något hoppfullt i det. Inte vara rädd FÖR skogen, utan istället vara rädd OM, säger hon. 

Och där formas den nya renässansen.