Skräck 2

Egentligen stannar mitt intresse för skräckfilmer med Tandläkaren (1996) och Den onda dockan 1988) – två filmer som faktiskt inte tas upp i Skräck. Men jag minns den pirriga känslan författaren Mattias Lindeblad målar upp, om att sitta hopkurade i en väns soffa med en läskig skräckfilm och chips. Jag minns den väl.

Annars är det hög hastighet på referenser och tips. När jag har läst boken har jag flera papper med filmer jag ska kolla in.

Det är därför inte svårt att ta till sig Skräck. Det som gör det svårt är att den är ofarlig som en kattunge. Vem är målgruppen? Är det föräldern, som vuxit upp på åttiotalet med videovåldsdebatten? Är det barn, som tilltalas av löjliga illustrationer? Just illustrationerna, bildsättningarna och kompositionen är bland det värsta jag har varit med om. Figurer som skulle passat i Bamse och ointressanta personliga reflektioner.

Skräck har ändå en bra agenda, även om den är fragmentarisk och sällan klarsynt. Genom olika röster, tidningsutklipp får vi ändå en modern syn på historien och dess snesteg. Som att behandla det seriöst och som en viktig kulturform, och inte – som man då gjorde under videovåldsdebatten – som något ”moraliskt sönderfall” och som gör de unga förvirrade, rädda och kanske aggressiva. En denatt som blossar upp igen idag då och då i en annan form, när en vilsen tonåring säger sig få inspiration från datorspel. Med skillnaden är att under tidigt åttiotal fungerade megafonen public service som de största påhejarna av censur, och den hållningen skulle inte fungera på samma sätt idag.

I slutet av Skräck skildrar författarna tidsandan symboliskt perfekt. Genom att, bildruta för bildruta, skildra förloppet i Studio S med Göran Elwin som programledare under tidigt åttiotal när han demonstrerar hur en VHS-spelare fungerar och visar delar ur Motorsågsmassakern och The Boogeyman för förskräckta föräldrar i tv-soffan. Allt som föräldragenerationen inte kan relatera till, blir automatiskt dåligt inflytande på dagens ungdom. 

Speciellt om det sker genom en propagandaapparat, utan en enda Ja-sägare i programstudion. Och ett par barn som intervjuas i Studio S, framkommer det i Filmkrönikan 22 år senare, blev tillsagda att de skulle säga att de ”inte kunde sova” och ”är rädda och mår dåligt”.

Som med all kultur, blir ett förkastande mystisk och rebelliskt för ungdomen. Moralpanik blir kontraproduktiv och videovåldsdebatten var säkert en viktig hörnsten i åttiotalets uppsving av skräckinfluerad hårdrock – tillsammans med gratisreklam för Motorsågsmassakern. Inget kittlar oss som att röra något som är förbjudet av ett enigt etablissemang.

Hårdrocken tar upp en stor del av Skräck. Kanske lite för mycket, men det är självklart svårt att bortse ifrån den. I soundtracks och estetik är den essentiell.

Det som är bra väger tungt. Som ett flertal bra intervjuer med filmprofessorer, skådespelare, serietecknare, en psykolog, medium, regissör och en präst. Det är ett initierat arbete med att förstå alla delar av ett kulturfenomen. Bland det bästa är det referenstygnda avsnittet om målningar och konst, vilket ger en historisk tillbakablick ända till 1600-talet.

Skräck har alla ingredienser för att bli ett standardverk när det gäller skräck i allmänhet och skräckfilmer i synnerhet, om de bara hade skakat av sig och kanaliserat sin barndomsfascination bättre och inte låtit den stå i centrum. Boken Skräck handlar för mycket om ett gäng män som vuxit upp tillsammans – som för mig personligen inte kunde vara mer ointressant. Allting går genom dem, sorgligt nog, och verken får inte stå för sig själva.