Susanne Sundfør

Sonic

Susanne Sundfør, Norges just nu mest kända popstjärna, pratar om klassisk musik. Satslära, barocken, romantiken, djävulens intervall. Nästa dag är hon musikgäst i Skavlan.

Man läser ofta om att hon tillhör samma klick av svenska och norska musiker som gillar att samarbeta och uppträda tillsammans – Robyn, Röyksopp, Kleerup – men Sundfør, 29, använder sig av mer än den elektroniska musiken.

Hennes senaste album, Ten Love Songs, är både intensivt och smart. Det är hennes sjätte album om man räknar den experimentella syntsessionen A Night at Salle Playel hon sagt kom till efter att ha varit full på ett hotellrum i Paris. Tanken var att producera nya albumet helt själv.

– Men jag fann att det var väldigt tråkigt. Jag gillar att dela musik och idéer med andra, så det blev att jag jobbade med många olika producenter. Jag har producerat fem av låtarna själv och fem har andra producerat. Jag har varit en sorts regissör, säger hon.

Susanne Sundfør kombinerar poplåtar med en bakgrund i klassisk musikskola.

– Piano började jag med när jag var nio och sjunga började jag med när jag var tolv. Stora delar av uppväxten var kombinationen av vad jag lärde mig i skolan om musik, och min fars plattor som jag lyssnade på. Det var två världar jag förhöll mig till.

– Jag har lyssnat mycket på James Blake. Jag vet inte om han har en bakgrund inom klassisk musik, men när jag gick på musikskolan hade vi satslära, det värsta man kan tänka sig, skrattar Susanne.  Det enda du får lära dig är regler om hur det ska låta.

– Jag tror att i ny popmusik som tar mycket från det klassiska, som kanske då James Blake gör, så hör du några av de reglerna från satsläran. Det tycker jag är intressant.

Sundfør vet precis hur man kan toppa ett pop-crescendo genom att bryta av med klassiska partier av stråkorkestrar eller ett magiskt piano. Hon gör klassisk musik tillgängligt för oss som matats med storslagna Hobbit-Hollywood-äventyr med bombastiska miljöer och kompositioner.

– Jag läste en bok om hur mänskliga hjärnan reagerar på musik. Vad det är som gör att popmusik berör oss. Författaren var musiker och blev sedan neurolog, de som forskar på hjärnan. Om du hör ett mönster som är konventionellt så är det förutsägbart, hjärnan vet vad som kommer att hända. Kroppen reagerar starkare på det, nästan primalt. Men jag tänker att den perfekta låten både tar med konventionerna men också bryter dem. Plötsligt så kommer det en harmoni som du inte förväntat dig. Vad fan hände här egentligen? Det optimala exemplet är nog Wuthering Heights med Kate Bush eller Enjoy the Silence med Depeche Mode.

Ten Love Songs är nästan akademiskt utstuderat utan att bli platt – det borrar ner sig i medvetandet genom texterna om mänskliga relationer. Susanne Sundfør är som en forskare som disputerar på svåra popteorier och filosofiska relationsdramer men som älskas av journalister eftersom allt presenteras så lättbegripligt.

– Plattan är ett uttryck för all musik som har format mig och min smak.