Svensk klubbhistoria

Tony Maneros utrop, med både rebellisk och jag struntar i allt-känsla, i filmen Saturday Night Fever från 1977, lockade ungdomar till dansgolv världen över. I  dag har den elektroniska musiken, tillsammans med hiphopen, vunnit kampen över topplistorna i striden mot rocken som världens mest populära genrer. Men dansmusik har fått kämpa för sin överlevnad, mot krafter både från vänster och höger. Anna Gavanas har skrivit dansmusikens historia i Sverige.

Nyligen gick den brittiska DJ:n och producenten Andrew Weatherall bort. Hans mest ikoniska låt, Primal Screams ”Loaded ” från 1990 börjar med en sampling tagen från filmen The Wild Angels. Peter Fonda spelar en hippie-bikerkille som får symbolisera 1960-talets anti-etablissemangskultur: ”Just what is it that you want to do?” frågar speakerrösten.”We want to be free. We want to be free to do what we want to do. And we want to get loaded. And we want to have a good time. That’s what we’re going to do.”När en av världens just nu största DJ:s, Peggy Gou, avslutade ett set med just Loaded var det inget konstigt. Housemusiken – och Gou i synnerhet – refererar gärna bakåt: för att visa på inf luenser, för att sätta sig som artist i ett sammanhang och visa upp musikens femtioåriga historia. Att vara just loaded – även om det är i betydelsen packad, påtänd av sommarnatten, droger eller bara en klump krut – sammanfattar den också den elektroniska musikens känsla av handlingskraft som slår underifrån. Skulle man ta bort att vara loaded blir budskapet inte mer omstörtande än Samir och Viktors ”Shuff la”. EN KÄNSLA AV MOTSTÅND och gemenskap går som en röd tråd i socialantropologen och DJ:n Anna Gavanas bok Från Diskofe-ber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien. Rätten att karva ut sitt utrymme i staden, samhället och kulturen visar sig vara svårt i ett land som älskar sin rockmusik och dansbands-tryckare. I efterordet skriver Gavanas om hur oförstående hen-nes kollegor ställde sig till att hon skulle forska om den svenska elektroniska musikhistorien från diskon på 1970-talet till rejv-fester på 1990-talet, och uppmanandes att jämföra med rock-konserter så läsaren skulle förstå.– Disko och rejv är två besläktade epoker som utmärker sig i och med de starka motreaktioner de möttes av i svensk sam-hällsdebatt – i medier och av myndigheter. Trots detta lyser forskningen om svensk elektronisk dansmusikhistoria med sin frånvaro. Jag ville diskutera elektronisk danskultur i relation till sociala och politiska sammanhang och skeden. Samtidigt in-tresserar jag mig för vad som hände på förf lutna dansgolv även bortom rubrikerna. Oavsett generation har vi alla starka känslor och bortträngda minnen kring de dansgolv vi upplevt, menar Anna Gavanas som även skrivit bland annat boken DJ-liv tillsammans med Anna Öström.MATERIALET TILL BOKEN Från Diskofeber till rejvhysteri består av intervjuer, artiklar och musikbiografier. Med start i 1960-talets soul och DJ-boom och slut i 1990-talets svartklubbsdebatt kring Docklands, visar Gavanas hur DJ:n börjar inkräkta på olika minfält i den etablerade nöjesindustrin. På 1970-talet kom kritiken från vänstern, där man ställde sig oför-stående till discons pacificerande och – vad man uppfattade som – kommersiella och amerikaniserade budskap. Diskon sågs som borgerlig, men varken höger- eller vänster-debattörer verkar ha känt till dess bakgrund i den amerikanska svarta gayvärlden.

DEN ELEKTRONISKA MUSIKENS intåg ser olika ut för olika platser. I dokumentären Everybody in the place – An Incomplete History of Britain 1984–1992 (finns att se på Youtube) sätter konstnären Jemery Deller den elektroniska dansmusiken i relation till poli-tiska skeenden och processer i Storbritannien. Under 1980-talet gjorde den konservativa regeringen det allt svårare för människor att organisera sig fackligt, något hon ansåg vara en ”politiserad maffia”. Den nyliberala politiken trasade sönder fackliga rättigheter, ökade segregationen och puttade unga människor mot att knarka och dansa bort sina nätter i industri-lokaler och skogar. Thatcher förklarade i sin tur krig mot det nya ”modet” – i Storbritannien kallat acid house – och menade att den måste förstöras i sin linda genom höga böter för avsak-nad av tillstånd och med frekventa polistrakasserier.

Under 1990-talet fick rejvkulturen i Sverige kräla igenom ett stålbad. Krigsförklaringen kom från oroliga föräldrar, media, polisen, danstillstånd och nyliberala krafter. Gavanas visar också hur den elektroniska musiken kom till Sverige genom de som hade möjlighet att f litigt resa till och från Ibiza, New York eller London, köpa dyra importplattor eller hade examina från en konstskola. Först efter hand etablerade sig musiken i en arbetarklass.

– Både disko och house tolkades i Sverige som vita medelklass-scener, trots båda dansmusiksceners ursprung bland marginali-serade svarta och latino gaymän i USA. Rejvkulturens estetik och ideologi analyserades i termer av en ny hippierörelse och ställdes i motsatsförhållande till musikscener som förknippades med svarta och invandrare: hiphop och jungle, säger hon.Om disko fort blev populärt uppfattades rejvrörelsen som en del av en undergroundkultur. Ett sorts motstånd till den entre-prenöriella kulturindustri som tog fart på 1990-talet. – En viktig aspekt av rejvkulturen var att den delvis var ett gräsrots- och underjordiskt Do-it-yourself-fenomen bortom inflytande eller insyn från både stat och marknad. Det var ju en nagel i ögat både för myndigheter och konkurrerande närings-liv. Vissa mönster går igen sedan urminnes tider men det förkla-rar inte i sig varför ett visst fenomen anses vara särskilt främmande under en viss tidpunkt i ett visst sammanhang. Inträdet av disko och rejv kan jämföras bakåt med jazzens, swingens och foxtrotens inträde i 1940-talets Sverige och den tidens debatt om ”dans-baneeländet.” Som var en del av den tidens maktkamper mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser, menar Anna Gavanas.

I SVERIGE FÖRSÖKTE MAN TIDIGT både inkorporera och tämja den nya musiken från statligt och kommunalt håll genom att motarbeta element som man inte gillade. – Till skillnad från diskokulturens folkliga genomslag på slutet av 1970-talet förblev rejvkulturen generellt ett smalt fenomen i Sverige fram till genombrottet i offentligheten under mitten av 1990-talet, som skedde i och med konfrontationen mellan rejvklubben Docklands och Ravekommissionen.

House och techno blev dock inte mainstream förrän först mot slutet av 00-talet i Sverige. Avgörande när rejvfenomenet dök upp under tidigt 1990-tal var en politisk konsensus om nolltolerans i kriget mot droger och en intensiv fas i myndigheters kamp mot ökande drogkonsumtion bland ungdomar. Rejvkulturen, house och techno likställdes med drogkultur och blev till en röd f lagg i medierna och en måltavla för polismyndigheter att statuera exempel i kampen mot ungdomars drogkonsumtion, säger Anna Gavanas.  I  DAG HAR DEN ELEKTRONISKA MUSIKEN, tillsammans med hiphopen, vunnit kampen över topplistorna i striden mot rocken som världens mest populära genrer. Men den elektro-niska musiken har också delvis inkorporerats i kulturekonomin, samtidigt som den fortfarande är baktalad från polisiärt håll. 2016 försökte musikfestivalen Into the Factory anordna en fest med 75 olika artister – från Andrew Weatherall till Juan Atkins (som var med och grundade technon) till nya förmågor – en sorts Hultsfred fast för elektronisk musik. Men polisen vägrade bevilja festivalens ansökan med hänvisning till bland annat brandsäkerhet och narkotika. Grundaren Mattias Hed-lund bestämde sig för att aldrig anordna en festival i Sverige igen och kommenterade i A ftonbladet att ”Utomlands är vi välkomna. Vi får bidrag från stat och polis och kommunen stöt t a r oss .”.– Vi lever fortfarande i marknadsekonomins tidevarv och enligt nyliberala argument ska i dag klubblivet ingå i den natt-klubbsindustri som är tänkt att attrahera konsumenter, inves-terare och turism, menar Anna Gavanas. – Man kan undra om diskon och rejvens gränsöverskridande impulser kommer att öppna upp för möten och kreativitet som lever vidare bortom dansgolven – eller kommer de att tyglas i marknadsföringssyften och spon-sras av multinationella företag?GAVANAS AVSLUTAR kapitlet om 1990-talet med att konstatera att ”rejvkulturen inbjöd varken marknaden eller myndigheter till dans. Snarare närdes den bortom inf ly-tande från dessa krafter”. Samtidigt är det där den trivs bäst – som en ventil för att stoppa sin frustration med politiska interveneringar och – inte minst – sociala möten. Att get loaded.

Fredrik Thorén är frilansjournalist och samhällsplanerare. Han har skrivit om musik i 15 år. Gillar idealism, specialbeställda kepsar, Susan Sontags texter och Bill Murrays humor. Just nu extremt förtjust i Four Tets senaste album.