T-Pain, Open air

Det är inte konstigt att T-Pain och rappare som Young Jeezy och DJ Khaled helt omfamnat hard’n’b. Nu har vi säkert olika definitioner, som dagens musikklimat ger upphov till – men de aggressiva totalproducerade DJ-beats som alltid söker ett crescendo och en hård, snabb och medley-liknande mix där ordet ”remix” liksom försvinner i botten av ännu en lekfull sampling – borde vara ursprunget till hard’n’b (och inte, som T-Pain förklarade i en intervju för några år sedan, ”It’s hard’n’b cause I do everything on my own”). Efter att T-Pains dj värmt upp genom att spela 00-talets raphits i en kvart kommer Tallahassee Pain ut på scen med sina fyra dansare. Och visst, den är bra synkroniserad, de är fett duktiga och kan göra roboten utan att det känns som en fantasy-collegefest, men det är T-Pains fantastiska soulröst och hans långsamma r’n’b som alltid har varit det intressanta. Åtminstone slipper vi den mest plågsamma auto-tunen.

Där första halvan ges till de senare, hårdare beatsen, är andra konsertdelen bättre. Men T-Pain gömmer sig allt som ofta bakom sina dansare. Lite av Kanye Wests egosinnade självförtroende borde spilla över på T-Pain denna augustikväll, där ögonen flackar och hamnar på dansarnas vågade scenvolter, istället för på en av 00-talets bästa röster. För vi vet ju att han kan mer än att dansa.