Takbaren som sista utpost

Det är ett speciellt världsläge just nu att lyssna på house.

DJ:er och besökare har blivit det nya flyget. Skambeläggandet mot att folk samlas och lyssnar på musik – vet hut! – blev nyligen en riksnyhet. Musikjournalisten Oscar Kangro golade i SVT om att folk festar i skogen. Som tur är fick Musikguiden i P3 tag på stadsepidemolog Anders Tegnell så han kunde uttala sig om hur viktigt det är med handsprit i dessa olagliga och opassande situationer. Bra att han tog sig tid att sätta ner ena foten medan den andra svarar på frågor hur coronan tog sig in på äldreboenden och visar statistik för antalet dödsfall.

Att däremot shoppa en ny veranda eller tar ett välbehövligt dopp tillsammans med halva länet – det är ju essentiellt för att fortsätta känna sig mänsklig. Hur ska man kunna känna sig levande annars?

ABC-regelboken för om man ska skriva en nyhetsartikel om rave (förlåt; r-e-j-v) är att först intervjua förfärade boende nära skogsområden som beskriver upplevelsen som »dunka-dunka-musik« och tilltaget som »olagligt«, för att därefter nämna Docklands och naturligtvis också narkotika. Så har de pressetiska reglerna sett ut i åtminstone trettio år.

Alternativkulturens syfte, hur man än försöker decimera den, har ju alltid varit att just göra tvärtom. Att utmana och i sin praktiska roll även kritisera de gränser som regelverk, samhällsnormer och ekonomiska incitament försöker upprätthålla. Om inte annat för att beskedliga medborgare ska ha något att kontrastera mot.

Problemet, när ravefester blir populärare och tvingas bli hemligare, är inte handsprit utan att riskerna man är beredd att ta: nyligen insjuknade ett tjugotal personer efter att ha blivit förgiftade i en avstängd bunker i Oslo.

Brödraduon Disclosure har väl aldrig riktigt varit något som spelas i skogen utan snarare på fancy takbarer. Sedan de släppte sitt första album 2013 har de gjort sig kända för samarbeten med artister från den i första hand brittiska dansmusiken, både större och mindre kända rappare, soulartister samt en och annan Sam Smith – med slicka dansbeats som golvyta. Vilket gör det hela lite mer intressant. Disclosure har alltid försökt låta som glansiga festivalklubbar och deras tredje album skulle vara soundtracket till att dansa bort sommaren.

»I just want/to get close« predikar Disclosure i en odyssé till just dansmusiken i låten »Get Close«, som i dag bara låter melankolisk. När inga klubbar får anordnas blir den urbana motsvarigheten, takbaren, viktigare för att bevara kulturens biologiska mångfaldsuppsättning. Hur pre-pandemim det än låter var det antagligen som en räddningsaktion Disclosure valde att ändå släppa sitt nya album. Brödernas kärlek till housemusik, hur mycket den än är tänkt att avhandlas tillsammans med dyra drinkar snarare än utspilld öl, är genuin.

I vanlig ordning uppskattar jag de mjuka inläggen, som »Fractal (Interlude)«, myssoulsamplingen av Copperpenny i »Thinking ’Bout You (Interlude)«, den luftiga och euforiska Boz Scaggs-samplingen i »Expressing What Matters« och Khelanis gästvers i »Birthday«, men framför allt Doucha (Mali Mali) med ivorianska artisten Fatoumata Diawara.

Titelspåret »Energy« är en riktig Friskis & Svettis-rökare där Disclosure samplar motivationstalaren Eric Thomas. I min enfald trodde jag att alla motivationstalare var som Chris Farleys karaktär i Saturday Night Live: ett avskräckande exempel. Men Thomas passar perfekt som peppande house music speaker. »You should feel invincible/powerful/strong« mässar han i en låt med enormt självförtroende, som rör sig från samba till deep house. I albumets kanske bästa låt, »Tondo«, vars tillhörande saxofonslinga är 10 av 10, dras reglagen upp till max i en klassisk, fullkomligt care free-funkig discovibe tillsammans med kamerunske Eko Roosevelt,

Så där fortsätter det. Kanske fyller Disclosure en funktion här. Kan deras grooviga, slicka och glittriga house bidra till att rädda danskulturen? Kan det leda till att färre ovana går på rave och blir förgiftade i en bunker? Vilket gör att polisen bryr sig lite mindre?

För är det något vi kan enas om är det att behovet av att samlas och dansa inte försvinner, pandemi eller inte.