The Human League – Credo
The Human League släpper ny skiva. Det är rätt otroligt, att popband som bara till namnet relateras till dåtiden tillåts att göra det. Skulle människor i allmänhet bete sig som dessa popband skulle man skrika ålderkris. För The Human League har inga ambitioner på att pick up the pieces av syntminnen från ett hårsvallande åttiotal och den fina new romantica de en gång gjorde och göra något konstruktivt av ungdomen – avskärma sig ifrån det, betrakta det med en viss vördnad och ta ett nytt kliv – utan kör på som om det inte redan vore försent. Som om tiden inte hade sprungit ifrån dem. De är helt ärliga i att göra skivor för en generation Vinyl 107-lyssnare – en radiostation som numera även kör 80-talshits – i hopp om att kanske, kanske hitta någon vilsen tonåring som inte kan skilja på åttiotalssyntar och de syntar som hörs på de förhoppningsvis snart utrotade electroclashklubbarna. För det kan ju gå bra. Om man, likt säg The Cure som gjorde milleniumskivan Bloodflowers, och hittade tillbaka till unika melodier, känslor och var bandet befann sig. Men där är inte Human League.