The Jam

The Jam visade att man inte behövde ha säkerhetsnålar, hata på allt eller bete sig som svin för att appellera till en ung publik. Det fungerade utmärkt att hylla gamla hjältar i det nya musiklandskapet som skapats efter punkens första år på 1970-talet – vars tanke var att bryta med allt gammalt och grått. Det fungerade också utmärkt att komponera svidande kritik mot klassystemet och få en hel generation att gå ut och köpa poesi av Shelley. Trots filmens traditionella förklarande udd från starten i Woking utanför London till världsturnéer i Japan skapar den intresse på grund av sitt fokus på fansen. Från en japansk tonåring som åkte på pluggresa till England och skapade sig ett nytt hem till skådespelaren Martin Freeman. De har bättre insikter i bandets historia och vad som gör de så bra än bandet själva – som det kreativa fiaskot omkring det andra albumet, This is the Modern World vilket ledde upp till den mest klassiska av plattor: All Mod Cons.

Kanske är det självklart. Få fans är så välorganiserade och engagerade som de åldrande modernisterna idag. Nu har generationen växt upp. Kameran panorerar över vespa-träffar, modsfrisyrer med alldeles för lite hår kvar som med stolthet tågar med sina motorer. 

The Jam med Paul Weller i spetsen var besatta av ett brittiskt sextiotal, Motown-soul, popmelodier och välstylade kostymer. De passade inte i facket gamla rockdinosaurier, inte i punken men väl in i samtiden.