The Royal Concept

När jag jobbade på ett musikförlag ringde ofta band från studion och ville ha ett utlåtande. ”Mer P4!” var den vanligaste uppmaningen. Det betydde ungefär att de skulle få till ett mer myspysigt Thomas Ledin-sound. Om The Royal Concept hade ringt hade musikförläggaren sagt ”Mer P3!”. Här är parametrarna bredare, men det betyder ungefär en smittsam hook och ett tufft beat. Phoenix, det franska funkrockbandet med sprakande gitarrer som The Royal Concept älskar, hade flera sådana hittar på nollnolltalet. De var bra, men har på senare tid försökt gå ifrån popsundet för att skapa något mer experimentellt. Det är inget The Royal Concept vill. Det är slitet att prata om pastischer inom rockmusiken idag, men The Royal Concept förvränger sin röst och gladpop till den grad att man tror de gör covers på gamla Phoenix eller The Strokes. Ser man på pressbilder ser de ut som sinnesbilden för när magasinet NME sponsrades av hårstylingföretaget Shockwave (eller som hela år 2001) med tajta skinnjackor och yviga frillor. Allt blir väldigt platt, oinspirerande utan någon riktig drivkraft, inget som står ut eller som Alexander Bard i Idol-juryn inte skulle älskat. Om de framfört den yliga, arenarockiga ”In The End” skulle han frenetiskt ha klappat händerna. Det enda jag hittar som jag på något sätt kan uppskatta i sörjan av svärmorsdrömsrocken är Cut Copy-saxofonen i ”Cabin Down Below”, jag var tvungen att se om jag fortfarande lyssnade på samma skiva. Bard skulle ha sagt ”Mer P3!”.