The Slits

Utan The Slits och The Clash hade den brittiska 77-punken totalt målat in sig i ett hörn av enkelspårig tvåtakt. Punken behövde nya influenser för att vara den samhällsomstörtande och nya kraft den utgett sig för att vara. När The Slits 1979 släppte skivan Cut var det reggaetoner, sprakande gitarrer, experimentell dub med rå, vrålig punk som grundideal. Men The Slits splittrades bara en skiva och två år senare.

När de återförenades för nästan fem år sedan var det bara med två av orginalmedlemmarna, men det behövs egentligen bara en. Det är frontkvinnan Ari Up med sin udda jamaicansk-tysk-brittiska uttal och enorma dreads som håller bandet levande på Strands scen – eller ska jag säga myten. The Slits – till skillnad från band som faktiskt målade in sig i ett hörn – spretiga experiment till musik och liveshow funkar även trettiotre år efter att de åkte på White Riot-turnén med The Clash och skrev in sig själva i musikhistorieböckerna. Just på grund av det. Ari Ups karaktäristiska djungelindianvrål – ”lots of jungle birds! skriker hon – och samspelet med publiken som flera gånger bjuds in att sjunga med. Men The Slits lever på myten, som alla band som gör comebackturnés. Exakt som det blir rätt pinsamtgulligt att se en senig Iggy Pop stå och skrika fuck security, som han gjorde på Skellefteåfestivalen 2004, blir den brittiska dubreggaepunkmotsvarigheten till hans The Stooges lite av samma sak.

Plötsligt står Ari Up där i hotpants, tar sig i rumpan och sjunger en låt om att man inte behöver väcka henne om man vill ha sex om natten, ”Just take me, don’t wake me”, och publiken börjar kastar upp sedlar och småmynt på scenen. Sen häller hon vatten i byxorna och frågar publiken vad ”pom pom” heter på svenska.

Och när de spelar sin reggaeversion av Motownklassikern I I Heard It Through the Grapevine (med texten I heard it throu thebass line) och jag påminns varför jag står en meter framför scenen.