Viktor Sjöberg

Viktor Sjöberg – House Master

(Kalligrammofon)

9/10

Första gången jag hörde talas om Viktor Sjöberg var i ett tidningsporträtt 2008. Det som fastnade var att man gjorde en hel artikel om en konstpopmusiker som komponerade en uppsjö ” instrumental hiphop och ihopsamplad pop till långa, utdragna sessioner av brus”. Han jobbade då på skivan ”Breakfast in America” och var en del av Jens Lekmans band och brukade uppträda före spelningarna, hade även ett jazzband vid sidan av. Scenen Sjöberg var en del av tonade upp sig som ett idylliskt San Fransisco med smala små kreativa indielabels som släppte konstig konceptuell musik. Jag älskade det då, men det kan också ses som en sorts inlärningskurva: att i en intensiv period pröva precis alla tankar man vill få ut. HOUSE MASTER har kvar det konceptuella – skivan är en dedikation till en samling med Chicagohouse Sjöberg hörde som nioåring – men han har snirklat och vridit på sin oerhörda klipp-och-klistra-förmåga och experimenterat med så många olika sounds och ljudsnuttar genom åren att han kan bygga upp precis den ljudbild han vill ha. Och det finns många: det gnager förbi innan det landar i ett klassiskt åttiotalsbeat i ”Multitude”, det finns magiska saxofonsolon, mustiga klubbbeats där jag bara längtar till en rökig källare, små poplåtar Arthur Russel skulle kunnat ha spelat in.

Sjöbergs musik tycker jag också påminner om en viktig poäng när vi varje dag kan ta del av exakt den musiken vi vill – rätt musik till rätt tillfällen. Musiken som en bild, del av en plats eller en situation. Det var nog det jag fastnade för 2008 också.