Villagers – Becoming a Jackal

Kanske är det för att irländaren Conor J O’Brien låter för mycket, och ibland exakt som, folkrockkollegan Bright Eyes som jag inte riktigt kan ta hans band Villagers debutskiva på allvar. Och för att jag vet hur bra det kan låta, när folkrocken får ligga till sig och mogna. När den ankdammsnervösa känslan av att inte våga göra fel, att inte låta tillräckligt mycket landsbygd, randig skjorta eller Saddle Creek Records alternative country försvinner. I Conor J O’Briens tidigare band, The Immediate, gjorde han mysig lättrock. När de splittrades var det på grund av ”existential differences”.

Och i en sing/songwritervärld där Josh Rouse nyligen släppte en skiva nästan helt på spanska – eller där Beck förra året släppte en skiva som lät som den var inspelad i en lada i amerikanska södern på 1930-talet – ter sig Villagers som existentiellt intetsägande. Om än är det en artist på uppgång – som ersätter den numera något äldre, långhåriga (och ibland skäggiga) Conor Oberst plats i popkidsens tonårshjärtan, som Cry Baby-ikon ensam med en akustisk gitarr, lite piano och den där välkammade luggen.