Vita Bergen – Vita Bergen

Betyg: 4/10

Många mediala vinklar på nya artister, band och musikrörelser handlar om att de står för något nytt. Det är ofta det vi vill ha: något som inte funnits förut. Man kan bli rätt skadad av det där. Det kittlar lite i magen när jag lyssnar på Vita Bergen, men det är knappast för att det är unikt. De är ett gäng indierockiga killar med gitarrer och syntar som gör svulstig indierock, med smäktande ljudlandskap och dundrande syntar. Skivan kom på vinyl. Jag kan nästan varje refräng, varje rockig flerfilig motorväg och varje känslosam korridor på Vita Bergens debutskiva innan jag hört dem – det är som en manual för svenskamerikansk indie för tio år sedan. En blandning av M83, MGMT, lite LCD Soundsystem och en grov dos Arcade Fire. Lika romantisk och lika raggningsvänlig. Som att stå i regnet med en burk folköl på en lerig äng på Emmabodafestivalen 2004. Men de verkar också rätt öppna med det, att här finns det inget som stör. Ett gäng som repat i källaren och hoppat av plugget. Det är gulligt. På Facebook skriver de om en intervju i Göteborgs studentradio, tune in om ”ni vill höra på klyschor.”. Och de säger i Nöjesguiden att ”Det är jävligt kul att spela musik, men det är nästan ännu roligare att alla kvällar med bandet blir de roligaste kvällarna man har.” Det gör inte så mycket att Vita Bergen känns mossiga. De är en hyllning till den utrotningshotade indiekillen. Allt från de känslosamma, pulveriserade och djupt pretentiösa stridstrummorna, sakrala gitarrskramlet och spruckna, konstnärligt poserande sångrösten i Bookstore. Och min vinylnål som sprakar ibland.