Wavves – Emmaboda

Att ett band släpper en skiva per år och ofta är ute på turné är inte så vanligt i popsammanhang – åtminstone inte längre. Wavves har släppt tre skivor på tre år. Det verkar tära på bandet. På Stockholmsspelningen i vintras kivades tydligen trummisen och sångaren till den grad att det blev pinsamt. På Emmaboda bråkar de med publiken. Lo-fi rockbandet börjar bli en parodi på kanske allt de är utsända för att rebella emot: en tråkig amerikansk surfpunkvåg med ölhävningstävlingar.

Förra skivan ”Wavvves” är en otroligt skitig rockplatta som, med dagens stora studiomöjligheter, snarare låter som Stooges ”Raw Power” på för hög speed på vinylspelaren eller att bandaren spelar baklänges. Live finns det inget engagemang, vilja eller motstånd. Wavves blir förbannade på att spela, förbannade för att vi kollar på och förbannade på varandra.

Agree to disagree – men jag gillar Wavves bäst hemma. Där kan jag i alla fall föreställa mig att bandet inte är ett gäng uppkäftiga rockslynglar med för många krossade ideal.